Fredagen 13 januari, 2012
Idag var det exakt 1 år sedan jag satt hos perukmakaren och rakade av mig håret. Sjutton dagar efter första cellgiftskuren hade det börjat lossna från hårbotten och jag såg ingen anledning att dra ut på lidandet utan tog tjuren vid hornen och satte mig under hårtrimmern som var inställd på 0 mm.
Tänk att det bara var ett år sedan. Fast det känns både som lång och kort tid samtidigt. Lång tid eftersom det har hänt så otroligt mycket under det gångna året. Och kort tid eftersom jag minns det som igår…
Nu har jag åter en rejäl kalufs på huvudet och de spår som cellgifterna satt i kroppen suddas sakta ut. Livet har normaliserats. Cirkeln är sluten.
Med detta inlägg sätter jag punkt för mitt bloggande. Jag vill än en gång tacka alla er som stöttat mig under resan. Jag kan inte nog visa min uppskattning. Ert stöd har varit oerhört värdefullt! Vilka energikickar ni kommit med, ni har varit fantastiska! Och jag har blivit rörd till tårar åtskilliga gånger. Och blir det än idag vid blotta tanken. Från djupet av mitt hjärta ett stort tack!
I överenskommelse med Cancerfonden har jag beslutat att låta bloggen ligga kvar och hoppas att en och annan som precis har påbörjat sin bröstcancerresa kan hitta stöd och kraft på vägen.
Jag brukar på mina föreläsningar säga att 1 av 10 kvinnor insjuknar i bröstcancer. Så vanligt är det. Men det betyder också att bakom varje kvinna som fått sin bröstcancer så finns det 9 kvinnor som kan stötta och hjälpa. För att inte nämna alla män!
Därför är min förhoppning också, genom att låta bloggen ligga kvar, att nuvarande och kommande läsare ska kunna få tips och ideer om hur man kan stötta en cancersjuk mor, dotter, vän, granne, kollega eller annan närstående. För jag, och framför allt min fyra barn, hade haft en betydligt tuffare resa om vi inte fått det otroliga stöd från alla vänliga människor i vår omgivning. Var och en kan alltid göra någonting för att hjälpa och stödja. Om inte annat, så bara finnas till för en kram.
I djup tacksamhet till er all önskar jag er allt gott!
En stor varm kram,
Svetlana
13 januari 2011. Nyrakad och skallig provar jag nu för första gången peruken på riktigt.
Tveksamheten till peruken var stor i början. Men man vande sig förvånansvärt snabbt.
13 januari 2012. En riklig kalufs har anlagts. Spåren efter cellgifterna suddas sakta ut. Idag levs livet fullt ut!
